år

Synonymer till år

Ordlistorna anger inga synonymer för år.

Varifrån kommer år?

år, fsv. ār, även: årsväxt, äring = isl. ár, da. aar, med nord. bortfall av uddljudande j (liksom ung, ån osv.) = got. jêr, fsax., fhty. jâr (ty. jahr), ags. geár (eng. year; adv. yore av genit. plur. geára), av germ. *jǣra- n., besl. med fslav., ry. jara, vår (av *jēr-, *jōr- el. *jār-?), avest. yār n., år, o. väl även (enl. numera allmänt antagande) grek. (h)ṓrā, årstid m. m., (h)ō̃ros m., år (av *iōr-); jfr horoskop o. ur 1), möjl. också lat. hornus, årsgammal o. d. (i så fall väl av *hōi̯ōrinus till ett *hō i̯ōrō, i detta år, såsom fhty. hiuru, i år, av hiu jâru = ty. heuer, jfr Walde). Stundom fört till ieur. roten i̯ē, gå (se ån). Snarast äldst beteckning för en viss årstid, väl i så fall våren (jfr fslav. ovan). Betyd. av 'viss årstid' o. av 'år' växla ofta i indoeur. o. andra spr.; t. ex. sanskr. çarád, höst, men i avesta 'år'; fslav. lěto, sommar o. år; liknande i fmsk-ugr. spr. Åren räknades tidigast efter årstider, i germ. efter vintrar (se vinter). En urgammal indoeur. beteckning för 'år' synes dock u̯et vara i grek. étos (ϝɛ̀τοϛ), sanskr. vatsá, år, lat. vetus, gammal (äldst: år, ålder), fslav. o. litau. stam vet-, gammal (se vädur o. fjor); dock säkerl. att uppfatta som ett naturår (sammanfattning av årstiderna), ej som ett sol-år el. dyl. — I got. även aþn el. ataþni, möjl. (enl. Bugge m. fl.) > nord. ān- i ānasótt, ålderssjuka (jfr om formutvecklingen litter. under Skåne); f. ö. väl besl. med lat. annus, år (av *atnos el. *atsnos). — I år, sen y. fsv. i ār (i jaar, jfr Columbus: i Jåhr, med samma inskott av j vid vokalmöte som i i jåns). — Så års, fsv. svā ārs; ett slags partitiv genitiv av samma slag som så dags. — Åt åre, ä. nsv., t. ex. i den gamla Staffansvisan: 'Han kommer ej igen förrn åt åre', fsv. at āre, efter ett år, om ett år = isl. at ári, da. ad aare; möjl. ej till prepos. åt utan till en i obetonad ställning uppkommen växelform till fnord. apt, efter (jfr åter). — År och dag, egentl. jur., fsv. ār ok dagher t. ex. Uppl.-l., motsv. i da., ty. (mhty.) o. eng.; i sv. även natt och år, fsv. nat ok ār (el. nat el. dagher ok iamlangi); uttr. beroende därpå, att den dag icke medräknades, då den händelse inträffat som utgjorde utgångspunkten för beräkningen. I de gamla tyska lagarna kom jâr und tach att beteckna en frist icke av ett år + en dag, utan av ett år, sex veckor o. tre dagar, dvs., utom året, den förr vanliga fjortondagarsfristen tredubblad + de vanliga tilläggen av en dag (alltså tre dagar); härifrån i danska lagar o. även i den svenska Bjärkö-rätten. — År ut och år in, motsv. i da., ty. o. eng. — Århundrade, Isogæus o. 1700: 'i the förra årshundrad', Triewald 1728: åhrahundrade, Fernow 1779 m. fl.: århundra = da. aarhundred, efter ty. jahrhundert (1660-t.). — Årtionde, Atterbom 1807 (ej hos Weste 1807), jfr det sällsynta da. aarti, efter ty. jahrzehnt (Schiller osv.). — Årtusende, 1794: årtusen (i övers.) = Weste 1807; Atterbom 1807: årtusenden, efter ty. jahrtausend (1750-t.). — Jfr äras, äring.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.