gud

Synonymer till gud

Ordlistorna anger inga synonymer för gud.

Varifrån kommer gud?

Lånord från tyska enligt Hellquist.

gud, fsv. guþ m., äldre: n. = isl.goð, guð n., m., got guþ, da. gud, fsax., ags., eng. god, fhty. got (ty. gott, jfr Gottfrid, Gotthard), ett speciellt germanskt ord av omstritt ursprung. Enl. Lidén Bezz. Beitr. 21: 97 av ie. *ghu-tes, rotbesl. med sanskr. ghō-rás, skräckinjagande o. d., i så fall ett abstraktum på -tes med betyd. 'fruktan, vördnad' o. sedermera 'det som inger fruktan'. Snarare dock ett t-particip till ie. ghu, ropa, jfr sanskr. (puru-)hūta-, (mycket) åkallad, om guden Indra, möjl. med Osthoff KZ 24: 191 f.: genom magiska formler tillkallad el. frambesvuren, eller rent av abstrakt: trolldomsord (incantamentum), liksom sanskr. bráhman-; alltså ett ord med rötter i den primitiva magin. — Den stundom förekommande egendomliga användningen av gud i sammans. såsom 'en riktig matgud', dvs. storätare, t. ex. Lunds dagblad 1919 22. 1, har motsvarigheter i t. ex. Dalins Arg.: trägud, ävensom i nutida uppländska o., särskilt allmänt, sörmländska bygdemål; jfr Hesselman Arg. Aum. I, s. 75. — Gud uppträder ofta i fnord. personnamn, t. ex. Gudmund, -run, jfr Gullbrand o. Gusten samt de från ty. komna namnen på Gott-. — Avledn. av gud: isl., fda. goði, tempelföreståndare, o. isl. gyðja, tempelföreståndarinna, även (i sammans.): gudinna. — Den allmännaste indoeur. beteckningen för 'gud' är annars ie. *deiuo- (med avljudsformer) = lat. deus, sanskr. dēvá-, litau. dẽvas, fir. dia osv. (se Tyr). Andra uttryck äro t. ex. det med föreg. ej besläktade grek theós (se djur) o. as 1. — Gudi lov, till fsv. guþi, dat. sing. av guþ. — Gudi nog, o. 1550, innehåller väl ej den inhemska dativen av gud (i Gudi lov), utan beror snarast på inverkan från lty. gode noog, av god en noog, egentl.: Gud och nog = ty. Gott und genug, dvs.: (hava) Gud o. (därigenom hava) nog, el. på inhemsk utveckling av Gud och (å) nog, jfr med avs. på försvagningen av -o- till -e- i obetonad stavelse, tomtebolycka. Hjelmqvist Festskr. t. Söderwall s. 30 f. — Gudinna, fsv. gudhinna, med ändelsen från mlty. godinne = ty. göttin osv. I fsv. även det inhemska gudha; se Ludgo, Luggude. — Gudbarn, -fader, -moder (jfr gumma), -son, förr även: -broder, -syster, alla med motsvarigheter i fsv., syfta på den andliga släktskap (fsv. guþsiviar, besl. med ty. sippe, se under ätt), i vilken under den katolska tiden faddrar o. den döpte ansågos stå till varandra. — Gudlig, fsv. guþliker = da. gudelig. I fsv. med god betyd., som dock redan försämrats i början av 1500-t.; se förspr. till. NT 1526; i sin urspr. betyd. dock ännu t. ex. hos Thorild; jfr Söderwall Hufvudep. s. 102, Hjelmqvist En ny källa för vår fosterl. odling s. 30. I betyd. 'gudfruktig' vid denna tid i stället gudaktig, NT 1526 (-ugh) osv., vilket ävenledes sjunkit i betyd. (i sin äldre av 'gudfruktig' dock stundom ännu i biblisk o. religiös stil), o. gudfruktig, t. ex. 1544, förr även guds- = da. gudfrygtig, från mlty. godevruchtig o. ä. ty. gottfurchtig Luther, ty. gottesfürchtig. — Gudsfruktan, O. Petri = da. gudsfrygt, efter ty. gottesfürcht Luther, jfr isl. guðhrǽzla, ä. da. gudsrædsle, efter det bibliska lat. timor dei. — Gudom, fsv. guþdomber = isl. guðdómr; se dom 2.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.