Synonymer till kavat
Varifrån kommer kavat?
Lånord från nederländska enligt Hellquist.
kavat, i litteraturen först vid 1700-talets slut; jfr Leopold 1795: 'ehuru cavat det än kunde synas’, i brev (Saml. skr. h. 6 s. 286, Sv. vitt.-samf. II). Sannol., med förf. Nord. stud. s. 189 (o. Tamm anf. st.), av ett *karlhváter (jfr i fråga om ljudutvecklingen kofen av kornfen(a), ävensom manet), till karl o. sv. dial. vat, isl. hvatr, rask, jfr sv. dial. bålvat, duktig, stor (se vass, adj.); jfr även sv. karlaktig, sv. dial. kärig, stolt Smål., da. karslig osv. Däremot enl. Falk-Torp s. 504 ombildat (i anslutning till likabetyd. sv. dial. bravat till bravera) av no. kaut, stolt, övermodig, jfr da. dial. kovte, skryta (från holl. kouten, pladdra = mhty. kalzen; se kälta), jfr, något annorlunda, Torp Etym. Ordb. s. 262 — en uppfattning, som ävenledes är förtjänt av övervägande. Noreen V. spr. 3: 167, som finner båda tolkningarna ohållbara, ser i kavat en sammansättning av det nämnda vat o. no. kav, ivrig, jfr isl. ákafr, no. aakav. Men denna härledning är oantaglig, därför att det f. ö. föga spridda kav (Torp s. 262) säkerl. är en förkortning av aakav, isl. ákafr (enl. Persson Indog. Wortf. s. 84 av *ákeifr = ags. cáf, hastig o. d., av ie. *goibho-) o. vidare kav är okänt i Sverige. Snarare kunde man då, ehuru även detta utan tillräckliga grunder, tänka på det ovan behandlade förstärkningsordet kav.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.