Hoppa till innehållet
Ordlex

Adverb och substantiv, 4 bokstäver. Ett av de 3 000 vanligaste orden i svenskan, plats 2936, nivå B1.

norr

Vad betyder norr?

Himmelsriktning som ligger rakt emot söder, till vänster när man vetter mot solens uppgång; som adverb används det för rörelse eller läge åt den riktningen.

Synonymer till norr

Motsatsord till norr

Exempelmeningar

  • Vinden blåser från norr i dag.
  • Vi åker norr om stan till sommarstugan.
  • Fåglarna flyttar söderut när vintern kommer och tillbaka norr ut på våren.

Varifrån kommer norr?

norr, adv., fsv. nor(r) (av *norþr) jämte nordher ävensom nordh = isl. norðr, norð-, da. nord, ä. da. även norder-, fsax. north, mlty. norder, fhty., ty. nord, ags. norð (eng. north); från germ. spr. även fra. nord; av germ. *nurþra-, *nurþa- = ie *nr̥tro-, *nr̥to-, bildningar med komparativsuffixen -tr-, -t-, närmast motsv. umbr. nertru, åt vänster; väl med Bugge, Brugmann m. fl. besl. med grek. éneroi, de underjordiske, énerthe(n) m. m., nedifrån, (e)nėrteros, den andre, sanskr. náraka, underjord. Grundbetyd. är 'vänster', dvs. med utgångspunkt från indoeuropéens huvudväderstreck öster, den uppgående solen, mot vilken han vände sig vid bön o. offer; jfr sanskr. savyá-, ir. túath m. fl., som betyda både 'åt vänster' o. 'nordlig', ävensom ir. fo-chla, norr, kompar. till clé, vänster. Av de övriga analogt bildade germ. väderstrecksbeteckningarna synes norr ensamt bevara minnet av detta urgamla orienteringssätt; men även dessa ha, enl. de sannolikaste härledningarna, sin utgångspunkt i solens vandring på himlavalvet. — Väderstrecket 'norr' benämndes f. ö. efter t. ex. vindar (grek. ta bóreia, nord(en) : boréas, nordanvind), årstider (t. ex. litau. žiėmieì, vinter o. norr), stjärnbilder (grek. árktos, norr, egentl. om Stora Björnen) osv. — Även som sbst.: fsv. nor = isl. norðr n., jfr fsv. nordh. Jfr nordan, nord(en). — Härtill: adj. norra, från oblika kasus av fsv. norre (jämte -y-, -ö-, ävensom nörþre), motsv. isl. nyrðri, da. nordre, ags. norðerra m. m. Formerna utan omljud äro de äldre, bildade med ett suffix -(a)r; de med omljud däremot analogibildningar (på -iz- > -iʀ-) efter typen lägre. — Härtill fsv. superl. norþaster, nordharster, nordhester, ä. nsv. nordast t. ex. P. Svart, Wivallius. — Norrbagge jämte bagge, öknamn på norrmännen, t. ex. A. Oxenstierna 1644: norbaggar; G. I:s reg. 1525 m. fl.: bagge; såsom sådant omnämnt i en norsk konungasaga, enl. vilken Birger Jarl år 1257 förbjöd sitt följe att under konung Håkan Håkanssons besök kalla normännen bagga; som tillnamn på en dansk biskop Sven (Norbag(g)e) o. 1080; jfr även baggsöta. Möjl. = det fsv. tillnamnet bagge; jfr också sv. dial. bagge, gosse, yngling. Ordet är sannol. etymologiskt identiskt med djurnamnet bagge o. därmed sammanhängande beteckningar; men behöver därför icke vara detta namn i överförd användning (jfr i så fall t. ex. John Bull, öknamn på engelsmännen): möjl. utgå samtliga från en germansk grundbetyd. av något tjockt el. klumpigt; jfr de sv. okvädinsorden kloss, knöl osv. Dock enl. Noreen Ark. 6: 308 ytterst ombildning av den latiniserade formen Norvagus, norrman, stundom skrivet Norbagus. — Norrön i norröna tunga, om de västnordiska språken; lärt lån från isl.; till isl. norrǿnn, som kommer från norr, norsk = fsv. noren m. m., fhty. nordrôni, ags. norðerne (eng. northern); väl bildat med en avledn. motsv. -āneus i lat. extrāneus, utifrån kommande, osv.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.

Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.