Synonymer till sekreterare
Varifrån kommer sekreterare?
sekreterare el. sekreter, O. Petri 1526: 'mester Olaff rådzens secreterer', G. I:s reg. 1553: 'vår (dvs. konungens) sechreterer Clement Hansson', Hels. 1587: secreterare; dessutom ännu på 1700-t. stundom sccretarie (jämte äldst secrelarins), motsv. ty. sekretär, fra. secrélairc, av inlät, secretarius, egentl.: som hade (det hemliga) sekretet el. sigillet om hand. Jfr Dalins Arg. nr 19 (1733): 'Hwar och en skrifware, som fått en stor Peruque, en grann klädning och förbehållande Mine, skall heta Secreterare'. Biformer: sekterare o. sekter (med samma synkope som i aptek av apotek, choklad av chokolad osv.), även sikter (O. v. Dalin osv.). Härtill: kunglig sekter, omkr. mitten av 1800-t. (o. mindre ofta ännu o. 1880), sällskapstitel till i konungens kansli anställda obefordrade tjänstemän o. sedermera, särsk. i Sthlm, utsträckt till dylika tjänstemän 'i verken' ('Posten', 'Tullen' osv.), jfr t. ex. Sturzen-Beckers ypperliga kåseri 'Konglig Sektern' (S. arb. 1: 149, 1861), ävensom De Geer Grefve Lillie 1880: 'Kunglig sekter är ju ingenting annat än ett öknamn'. Tidigare en titel med rätt hög rang (Kellgren o. d.). - Sekreter(are), Gypogeranus serpentarius el. Serpentarius secretarius, ormfalk = ty. sekretär osv.; efter fjäderbusken liknad vid en skrivare med pennan bakom örat.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.