Synonymer till sväva
Varifrån kommer sväva?
Lånord från lågtyska enligt Hellquist.
sväva, Prytz 1622 (rim: bäffuar), Lex. Linc. 1640, Spegel Gl. 1712, fsv. svcéva, = da. svæve; från mlty. sweven, fhty. swebén (ty. schweben), av germ. *swibén i avljudsförh. till germ. st. v. *swlban (varom se svivel) o. dess kausativ no. sveiva III samt till fhty. sweibön, sväva, nisl. sveifa ds. I. — Ordet kan ej direkt förbindas med ä. nsv. swefwa Bib. 1541 (Luther: schweben; jämte ipf. sweffde), Schroderus Com. (omswefwande), Sparman 1642 osv. Formellt, men icke till betyd. motsvarar detta det nyss nämnda no. sveiva; åtminstone delvis utgår det dock nog i stället från ty. schweifen (av *sweipan, se under svepa) o. har antagit v i st. f. f(f) i anslutning till sväva. Enl. Tamm Spr. o. st. 2: 221 har det sedermera, med ombildning även av vokalen, uppgått i det från Hy. lånade sväva, åtm. i vissa bildl. betyd. ss. sväva ut, utsväva.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.