synd

Synonymer till synd

• otrohet

• missgärning
• otukt

Motsatsord till synd

• dygd
• rättfärdighet

Exempelmeningar

• Det var synd om honom när han förlorade jobbet.
• Att slösa mat är synd, tycker jag.
• Det är synd att du inte kan komma på festen.

Varifrån kommer synd?

Lånord från tyska enligt Hellquist.

synd = fsv., da., isl.; i isl. äldre synd; på grund av den senare formen, möjl. dock med orätt, förklarat som ett germ. 'sunjipo-, adj.-abstr. till germ. *sun(p)ia-, skyldig, sann (- got. sunjis, sann); i så fall bildat som t. ex. fr ej d, längd o. d. En substantivering av samma adj., likaledes i betyd. 'skyldig', är germ. *sundl, gen it. *sun(d)iöz, motsv. dels (med -nj-, varav västgerm. -nn-) ags. synn (eng. sin), formellt identiskt med got. sunja, sanning; o. dels (med bibehållet d) fsax. sundia, fhty. sunt(é)a (ty. sunde) o. kanske åtminstone delvis också nord. synd, jfr näml. lapska lånordet suddu-, sundo, som enl. Wiklund Lule-lapp. Wb. s. 131 utgår från urnord. *sund(i)ö. Otänkbart är väl f. ö. ej, att formen synÖ beror på analogi, i vilket fall det nord. ordet utan vidare kunde identifieras med de västgerm. el. rent av betraktas som ett gammalt lån från dessa Grundbetyd. i germ. *sun(p)ia- är 'varande* (jfr got. bisunjané, runtomkring, egentl. genit. plur.: 'av de runtom befintliga') = ie. *sntio- i sanskr. sdtya-, sann, till roten es, vara; i avljudsförh. till lat. sons, skyldig, insons, oskyldig, av ie. *sont- = germ. *sanp- i adj. sann (se närmare d. o.): isl. sannr betyder både 'sann' o. 'skyldig'. Betyd. 'skyldig* har utgått från en pregnant betyd. av roten es, vara. Synd betyder alltså urspr, 'skuld', men uppträder blott i sin nuvarande betyd., som ordet erhållit med kristendomen. I de nynord. språken ha dessutom tillkommit vissa för dessa karakteristiska användningar, i uttr. det är synd om, motsv. da. det er synd for (no.-da. z), tycka synd om, motsv. no.-da. synes synd i (ej i da.), så synd det var (i da. i stället: hvor det var skade). — Härtill avledn. got. sunjön, egentl.: tala sant, varav: rättfärdiga sig = isl. sy nja, med den sekundära betyd.: neka, vägra, fsv. sy nia, vägra, sv. dial. sona, avsäga sig, försumma, söla, samt som bergv.-term i t. ex. gruvan är sonad, om gruva, när inmutarens rätt är försuten, jfr Grufvestadgan 1884: 'Då grufanläggning blifvit sonad'. — Syndabock, 1683 (i betyd. 'stor syndare' el. dyl.), Lind 1749 = da. syndebuk, ty. sundenbock, egentl.: den bock på vilken Israels barn enl. 3 Mos. 16: 9 lade sina synder. — Syndaflod, Phrygius 1620, förr även synd(e)- = da. syndflod, efter ty. sundflut, av mhty. siindenfluot, en tidig (1200-t.) folk-etymologisk ombildning av mhty. sint-fluot (ännu hos Luther sindflut), av fhty. sinfluot. Till flod, flöde, o. prefixet sin- = isl., fsv. si-, utan avbrott o. d., i t. ex. fsax. sinuwel, fhty. sinawel osv. = isl. sivalr, fsv. slval, alldeles rund (jfr in = nord. f; se val 1), got. sinteins, daglig (besl. med sanskr. dina-, dag), sv. dial. siregna, ideligen regna, osv. = ie. *sem-, en, i t. ex. lat. simplex (se simpel), med ie. -m > germ. -n i slutljud; i avljudsförh. till sam-, samman. Annorlunda, men oantagligt Wood Mod. Phil. 9: 8 (: *sind-, flod = sanskr. sindhu-, jfr hindu). Gotiskan har i samma betyd. ett midjasweipains, till mid- o. sannol. besl. med svepa; f. ö. ej fullt klart. — Syndapalt, 1760 osv., till ä. sv., sv. dial. palti betyd. '(trasig) stackare' (se palta), jfr Swedberg 1692: '(Vi böra aflägga) . . gamla, stygga och fuhla syndapaltor'.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.