Synonymer till värld
Ordlistorna anger inga synonymer för värld.
Varifrån kommer värld?
Lånord från tyska enligt Hellquist.
värld, fsv. værld, værild, -ald, -uld, f. o. n., människoålder, värld(en), människorna = isl. verǫld ds., da. verden (egentl. best. f.), fsax. werold, fhty. weralt (ty. welt), ags. weorold, av urnord. *wera-alðō, med deklinationsväxling av -alði-, till isl. verr, man, got. waír osv. (se varulv o. Värend) o. fsv. *ald, tidsålder m. m., i alda oþal, gammal släktjord, o. Rökstensinskr. aldum dat. plur., släktled (800-t.) = isl. ǫld, tidsålder, mänsklighet, i plur.: människor, no. old, mängd, ä. da. old, tid, forntid, got. alds, tiderymd, livstid, fsax. oldi plur., människor, ags. ield, tiderymd, livstid, ålder m. m., plur. ielde, människor, av germ. *alði- (urnord., med dekl.-växling, *alðō), vbalabstr. på (ie.) -ti till germ. *alan, föda (se f. ö. aldrig, alster, ålder, älska). Värld betyder alltså egentl. 'människoålder'; jfr till betyd. van Helten ZfdW 10: 193 ävensom lat. sæculum (se sekel). Liksom himmel o. helvete ett uteslutande germanskt ord. Betyd. 'världsallt, universum' är i de germ. spr. jämförelsevis ung (dock redan i y. fsv.) o. beror på inverkan från antiken, där denna betyd. redan hos de gamle grekiska filosoferna uppträder hos kósmos, egentl.: (världs)ordning (jfr kosmopolit), varav bl. a. även betyd. 'prydnad' (se kosmetik), vilken betyd. också finnes hos lat. mundus, värld (fra. monde). I religiös anv. ofta i etisk betyd., om den 'syndiga världen' (i motsats till Gud); jfr världens furste (denna werldenes förste Joh. 14: 30), efter lat. princeps mundi, grek. toũ kósmou toú-tou árkhōn. — Uttr. ss. den lärda världen, fantasiens värld komma närmast från ty. — Halvvärld, motsv. i da. o. ty., efter fra. demimonde. — Stora världen, motsv. i da. o. ty., efter fra. le grand monde. — Till värld i betyd. 'jorden' hör världsdel, Wallerius Tank. om verld. 1776, efter ty. weltteil 1725; däremot Ehrenadler 1723: fyra Wärldenes delar. — Världsallt(et), 1799 i övers, från ty.: 'idéen om et Verldsalt', Atterbom Phosph. 1810; Journ. f. litt. 1812: werldsalltet, substantivering till -all, efter ty. weltall t. ex. Wieland osv., av ä. weltenall, jfr lat. ūniversum till adj. ūniversus. — Världsborgare, i betyd. 'kosmopolit' Stenhammar 1798 (om Kellgren), Geijer 1811, Ling 1820 osv.; i allmännare betyd. Hasselroth 1794 i övers. av Campe (om ett barns inträde i världen) osv.; efter ty. weltbürger (redan 1669, men modeord under senare hälften av 1700-t., bl. a. hos Wieland); övers. av grek. kosmopolítēs (se kosmopolit). — Världsman, i modern betyd. Grubbe 1831: 'verldsmannens förbindliga ton och belefvenhet' (ej hos Weste 1807; men däremot i samma betyd. verldsmenniskja); efter ty. weltmann, fra. homme du monde. Tidigare (o. delvis också något senare) i andra anv.: hos O. Petri 'lekman'; 1794 om Chesterfield o. av C. Th. Järta 1837 om Gustaf II Adolf ('den ädlaste verldsman'); f. ö. också brukat av Thorild i liknande betyd. — I ä. nsv. förekommer ett världsling (-e-), Swedberg, Rydelius, i betyd. 'världslig sinnad människa', bildat till världslig som brottsling till brottslig, ensling till enslig. — Ett gammalt germ. ord för 'världen' = 'den bebodda jorden' föreligger i det mytol. Midgård (isl. Miðgarðr, got. midjungards osv.); till mid-, i mitten befintlig. — I betyd. 'värld, mänsklighet' har got. i stället manasêþs, till stammen i man o. f. ö. liksom lat. sæculum utgående från ie. roten sē(i) i vb. så; o. vidare faírhvus = ags. feorh, liv, fhty. ferah, isl. fjǫr; med avledn. isl. firar, män (poet.), fsax. mid firihun, fhty. mit firahim, ags. firas.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.