Synonymer till bann
Varifrån kommer bann?
Lånord från tyska enligt Hellquist.
bann, i lysa i bann osv., fsv. ban, kyrkligt bann. förbannelse = isl. bann ds., även: förbud, da. ban, bann, i de nord. spr. neutr., fsax., fhty. ban, av myndighet utfärdat påbud, förbud, straff mot dylikt förbud, kyrkligt bann m. m. (ty. bann), m., n., ags. gebann (eng. ban) n., ungef. ds.; härav en del romanska lånord (se banal o. bandit); besl. med ir. bann, påbud, förbud, sanskr. bhánati, ropar, osv.; bildat till en utvidgning av ie. roten bhā, tala, säga, i lat. fāri, grek. phēmi (se f. ö. bön o. fabel). — Åtminstone betyd. av 'kyrkligt bann' är utvecklad i o. lånad från ty.; med all sannolikhet har f. ö. hela ordet införts därifrån. — Härav vb. banna = fsv., isl. = da. bande osv., allm. germ. vb., i fsv. med betyd. 'bannlysa, förbanna', i ä. nsv. (bl. a. även) o. da. 'svärja', i andra germ. spr. också 'påbjuda, förbjuda'. Härtill sbst. banna = fsv, isl.; i nsv. blott i plur. liksomskrubbor, snubbor, snäsor o. finländska grälor. — Jfr abandong.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.