Synonymer till månne
Exempelmeningar
- Månne han hinner med tåget?
- Månne det kommer att regna i morgon?
- Månne hon har glömt mötet?
Varifrån kommer månne?
månne, frågeord, egentl. ipf. till det under månde omtalade germ. verbet, med assimilation av -nd- i fsv. monde till -nn- redan i y. fsv. Förlusten av tidsbetydelse o. övergången till formord försiggår åtminstone delvis mot medeltidens slut. Det gamla presens i liknande anv. kvarlever i månntro (se nedan). — Användningen som frågeord har utvecklat sig ur hjälpverbet i betyd. av antagande el. förmodan ur fraser såsom fsv. mon thin son skola döö? (jfr bibelns: Mån Christus vara söndrad? Cor. I. 1: 13), i yngre tid (o. 1600) i stället med presens: mån din son dör?, el. med månne (månde) i presentisk betyd. t. ex. ä. nsv. hwad månde wara för en helig man? (jfr nsv. vad månde detta betyda?), i yngre tid (o. 1680) i stället med presens: vad månne det är > vad är det månne osv. Förr hade månne (månde) i dylika uttr. även imperfektisk betyd., t. ex. ä. nsv. huru månde I honom lyda?, dvs. 'huru lydden I honom (månne)? Ursprungl. utgjorde alltså månne en del av predikatet i en frågande sats med omvänd ordföljd, men har efterhand fått en mera självständig ställning, så att det numera oftast sättes i slutet av eller inuti meningen. — Måntro, o. 1650, synes vara en förbindelse med ett enkelt, i samma betyd. tidigare använt tro, t. ex. fsv. hwat tro, ä. nsv. huar troo, iagh skall finna honom igen Asteropherus 1609; o. är sålunda knappast ett gammalt uttryck från den tid, då mon tillhörde det talade språket som modalt hjälpverb. Se Björkstam Mod. hjälpv. s. 137 f. Jfr ä. nsv. måtro.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.