Synonymer till slutta
Varifrån kommer slutta?
slutta, Rudbeck 1679 (sluttade), Eneman 1712, av äldre sluta 1664, pres. sluter 1679, 1687 (jfr slutter ännu 1886); hos Spegel 1712 blott adj. slutt, hos Serenius 1741: slutt o. sluttande, jfr y. fsv. slut P. Månsson = no. slūt; alltså egentl. = no. slūta, hänga ned, vara nedböjd, ipf. slutte, motsv. isl. slúta, ipf. -aða ds.; i sv. med tt o. kort vokal efter ipf. *slutte av *slūtte (jfr hötta, skutta); i avljudsförh. till isl. slota, hänga ned, vara overksam, no.: avtaga hastigt, sv. dial. slåta, vara lat, upphöra (om kyla, regn), ty. dial. schlossen, bliva slapp, vilket snarast är stammens grundbetyd. - Ty. har i betyd. 'slutta' i stället sich neigen (= niga) o. eng. bl. a. slope (i avljudsförh. till germ. *slūpan, glida; se f. ö. slup, slejf o. slopa).
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.