Synonymer till spöka
Varifrån kommer spöka?
Lånord från lågtyska enligt Hellquist.
spöka, L. Petri: spökt supin., P. Erici 1582: spöker (i båda fallen om djävulen) - da. spoge, även 'skämta', i ä. da. också 'trolla, varsla om', från mlty. spöken, spöka, trolla, spå (varav även ty. spaken) = ä. ty. spuchen. Avledn. av mlty. spök jämte spuk, spökeri, spöke (ty. spnk; eng. spook från It}', el. holl.), varav fsv., ä. nsv. spok ds., i sv. dial. o. stundom i ä. nsv. 'fågelskrämma', ä. da. spog, spöke, odjur, odåga. Härtill även spöke, Schroderus o. 1638, i ä. nsv. även 'synvilla' o. d., t. ex. 1582, 'vidunder', t. ex. Petreius 1614; förr även spök, bl. a. i betyd. 'fågelskrämma' (jfr likbetyd, nsv., i sht dial., hamp-o. åkerspöke); s p ok el s e, i betyd. 'spöke' t. ex. Bib. 1541, 'skenbild, synvilla' L. Petri, 'trolldom' O. Petri, jfr l ty. spökels o. mlty. spök(e)nisse. - Ordgruppen sammanhänger, såsom redan Kluge förmodat, utan tvivel med litau. spå'galas, glans; med samma betyd.-utveckling som i ags. scin,scinn(a), spöke, till skina, o. sv. dial. skramla, spöka, till isl. skråma, skina; se f. ö. under s k rym t a. Spöke, närmast: svagt sken el. d}7l. (liksom no. skrimsla i båda betyd.), betyder alltså egentl.: vad som svagt framskymtar. Den vanliga sammanställningen med fsv. puke, ond ande (se skråpuk o. puckel), är oriktig.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.