Synonymer till örn
Ordlistorna anger inga synonymer för örn.
Varifrån kommer örn?
Lånord från tyska enligt Hellquist.
örn, Lucidor: ören, fsv. örn (plur. -ar; jfr runsv. dat. sg. ærni Gripsholm o. 1050) = isl. ǫrn (plur. ernir, ackus. plur. ǫrnu), da. ørn, fsax., fhty. arn, ags. earn ; i mlty. även arent (holl. arend), av germ. *arnu- (jfr lapska lånordet àrɛt'nəs, av *arnus, Wiklund Le Monde Oriental 5: 249); med övergång till u-stam av en n-stam germ. *aran- = got. ara, fsax., fhty. aro (ty. aar, nu blott poetiskt o. i sammans. fisch-, hüh- ner-, mausaar; i stället adler, av mhty. adel-ar, egentl.: ädelörn), isl. ari, no. are (även i nordsv. dial. enl. Rietz) = isl. personn. Ari = runsv.; jfr till formen parallellismen björn o. ty. bär, isl. Bjari osv., ävensom under ramsvart. Besl. med likbetyd. korn., bret. er, kymr. eryr (enl. H. Pedersen av ie. *er-iro-), fslav. orĭlŭ, litau. arẽlis, ãras (ẽ-) m. m., ävensom med grek. órnis (genit. -īthos), fågel; alltså en samindoeuropeisk fågelnamnsstam; jfr likartade fall under trana. Med avs. på ö av ǫ före r jfr hör, Hör o. örk. — Särspråkliga benämningar på örnen äro lat. aquila (fra. aigle › eng. eagle), till aquilus, mörk; o. grek. aietós, det senare kanske, med Danielsson IF 14: 386, besl. med aiólos, rörlig o. d. (= namnet på vindguden, Eolus). — Örnen kallades i Värend även spännaren; väl ett noanamn. — Hithörande ortnamn har man att söka bland dem på Örn-, Örna-, särsk. icke få på -berg- o. -kulla, -en, t. ex. Örnaberga Skå., Örnakullen Skå., -kulla Skå., Hall., Örnekulla Vgtl., Örnhult, -hyltan, i regel säkerl. jämförelsevis unga; av de äldre finnas utan tvivel flera på Ar(a)- o. Arna-, där icke mansn. Are o. Arne- ingå (jfr Årn-). Såsom säkra ex. på fågelnamnet som första led böra betraktas: Arnås Kind 2 ggr Vgtl., Vadsbro Vgtl., Arnäs (varibland åtm. ett, i Torpa sn Smål., utgår från fsv. Arnanæs) o. Aranäs (= fsv.), dels ensamt o. dels som första sammans.-led, o. 10 ggr, Arnanäs Smål. 2 ggr, ävensom Arenberga Uppl. (fsv. Arnaberghum), Areberg Kulling Vgtl. (ä. nsv. Ar[n]eberg), Arneberga Ögtl. (fsv. Arnabærghom), *Årnberga Hall. (se Årn-), Arendala Skå. (fda. Arnadal o. Arindalæ), Arendal v. Sv. 4 ggr. För vissa av dem förmodas stundom (t. ex. i SOÄ) personn. Are o. Arne, men att dessa f. ö. mycket, resp. rätt ovanliga namn skulle så särskilt ofta ingå just i ord på. -berg-, -dal-, -näs o. -ås är icke antagligt, i sht om man jämför de ovan anförda namnen på Örn(a)-. Från dessa kan man knappast, trots nsv. å, skilja t. ex. Årnäs Forshem Vgtl. (fsv. bl. a. Aranæs) o. Åreberg Kyrkefalla Vgtl. (fsv. Aræbyærgh); här föreligger väl samma tidiga dialektiska uddljudsförlängningsom faktiskt i de hall. namnen på Årn-. Även i Norge uppträda motsvarande namn på -berg, -dal o. -nes; jfr ty. Aarberg osv. Däremot har man all anledning att söka personnamn i t. ex. Arnebo Dal. (fsv. Arnabod[h]a) m. fl. landskap o. i Arneby Vrml. Betr. Arnhult o. Årnilt Hall. (se Årn-) kan intet avgörande träffas, då i hult- namnen både person- o. djurnamn uppträda. Detsamma gäller i viss mån Araby i Dalsl. (= fsv.) o. Smål.: i det förra landskapet äro personnamn i by- namn vanliga, i det senare sällsynta (se förf. Ortn. på -by s. 16, 63). I fsv. Arnaström ingår däremot bevisligen personn. Arne (se Lundgren-Brate Sv. lm. X. 6: 15).
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.