skata

Synonymer till skata

• satkärring

Exempelmeningar

• En skata satt på taket och skrek högt när vi kom gående förbi.
• Hon skatar så mycket i telefonen att jag knappt hinner säga något.
• Skator brukar samla glänsande föremål och gömma dem i sina bon.

Varifrån kommer skata?

skata (Gyllenius 1667: plur. skatar) = fsv., no. = da. skade; till skate, spets (se följ.), efter den långa stjärten (Jä-gerskiöld hos v. Friesen Nord. språkhist. 1: 40 n.); alltså = isl., no. skata, rocka, Raja, da. dial. skade, efter den långa o. smala stjärten o. den spetsiga nosen. Säkerl. en speciellt nordisk bildning o. icke, med H. Pedersen Kelt. Gr. 1: 111, besl. med ir. cadan, vild gås (nir. cad-han). - Om en annan, ävenledes ute-s,lutande nordisk beteckning på skatan se skjura. - Samgermanskt ord för 'skata' saknas: de västgerm. språken ha dock bildningar av en gemensam stam äg-: ags. agu, fsax. agastriajhty. agalstra m. m. (ty. elster), av trots framställda tolkningar dunkelt ursprung; liksom också beteckningarna i de slavo-balt. språken utgå från samma stam. Isolerat står lat. pica (av omstritt urspr.). - Till växlingen har säkerl. den omständigheten bidragit, att skatan varit föremål för allehanda vidskepliga föreställningar (såsom delvis ännu o. sålunda vissa namn blivit tabu; se Sahlgren NoR 6: 6 n. l o. under björn, ekorre, Jöns (j ö s s e), l i n d a r e, n a 11 e, o r m, p a d d a, spindel l, sutare, tossa 2, varg, vessla samt om räven under skog. Jfr t. ex. Dalin Sagan om hästen: 'han hängde skator öfver Hästen i krubban, ät afvärja krank(dvs. spökeri)'; på Linnés tid ansågos de i Skanör, där de voro sällsynta, båda skeppsbrott (Sk. resa s. 229). Att döda skator anses på sina håll alltjämt olycksbringande. Se f. ö. Gaslander 1744, Sv. 1m. Rih. I. 3: 41, o. Feilberg under skade. - Om vissa omskrivande smeknamn på skatan se under al k a (tillägg) o. Klas. - F. ö. i sammans. även om andra fåglar, t. ex. strandskata, sv. dial. skogsskata, nötskrika, spillkråka, även i gamla bibelövers., m. fl.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.