Synonymer till tråka
Varifrån kommer tråka?
tråka (i sht dial.), arbeta långsamt, gå långsamt o. d., t. ex. H. Bielke 1593: 'tråkedt och lidith', Grubb 1680: 'de Heligas Footspåår tråka'; förr ofta: knoga, slita o. d., t. ex. Leopold: 'jag är arbetsam, och om jag ej flyger, tråkar jag' (i brev 1795, om sig själv; Saml. skr. 6 h. s. 282, Sv. vitt.-samf. II); rent dial. är betyd. 'klämma ihop' = no. troka, stampa på samma ställe, nisl. þroka, hålla ut; i avljudsförh. till nisl. þrauka, hålla ut, no. trauka, västsv. dial. tröka; rotbesl. med trycka; se f. ö. de besl. truga o. trå 1. — I förb. tråka ut kanske nybildning till tråkig. — Härtill: sbst. tråk 1685. — Tråkig, Stenborg 1781: 'Dö af hunger . .! det är för tråkigt' (här, att döma av de följande orden, i betyd. 'långsamt o. besvärligt'); 1794 (om studier), 1799 (om Åbo) = no. trokug, ihållig. Jfr Noreen Spr. o. st. 2: 123. Ordet upptages ej av Sahlstedt 1773, betecknas av Weste 1807 som vardagligt ('fam.') o. blir i litteraturen egentl. ej allmänt förrän ett stycke in på 1800-t. Tidigare:; tråksam.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.