Hoppa till innehållet
Ordlex

Substantiv och verb, 7 bokstäver.

skramla

Vad betyder skramla?

Ett oväsen av metalliska eller hårda föremål som slår mot varandra; att låta på det viset, till exempel när något rasslar och klirrar i rörelse; substantivet syftar på själva ljudet eller en leksak som ger ifrån sig ett sådant ljud.

Synonymer till skramla

Motsatsord till skramla

Exempelmeningar

  • Jag hörde skramlet från nycklarna i hans ficka när han kom uppför trappan.
  • Bilen skramlar så mycket att man knappt hör radion.
  • Barnet skakade skramlan med små stenar i burken för att roa lillebror.

Varifrån kommer skramla?

skramla, vb, Bröl. besv. ihugk., i ä. nsv. o. dial. även: slamra, prata, t. ex. Kolmodin 1732, fsv. *skrambla i tilln. (Peter) Skrambla (förf. Xen. Lid. s. 109) = no. skramla = da. skramle; jfr avljudsformen no. skramla, ge ett ihåligt ljud, larma, okväda, ä. da. skrumle, larma, osv., samt isl. skruma, skryta (jfr till betyd.-övergången skryta), no.: tala hårt, banna; liksom ramla: rumla med grundbetyd. 'bullra, larma'. Möjl. är formen skrum- äldst o. skräm- yngre avljudsbildning; i så fall till ljudroten skru i skryta osv. — Deverbat.: skramla, sbst. Schroderus o. 1638 (jfr fsv. tilln. Skrambla ovan), liksom likbetyd. da. rangle o. skrälla till möt-svar, verb.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.

Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.